Jag följer flödet!

Fortsättning från i söndags...

Jag pustar en stund på min sten när jag ser henne åka förbi. Hon vinkar glatt åt mig när hon svischar förbi och hon ser så lycklig och fri ut, och lätt! Jag känner mig tung. Tyngd av vattnet som sugits upp av mina kläder, jeansen klibbar sig mot mina ben och får hela mig att känna mig tung som bly. Håret stripar blött runt ansiktet tillsammans med sjögräs som jag samlat på mig i min kamp mot strömmen. Jag ligger nu på stenen och känner mig alldeles utmattad. Hungrig börjar jag också bli. Jag tänker för mig själv:  Det måste finnas ett enklare sätt! Det måste finnas enklare sätt att följa min vilja och ändå följa flodens ström, livets riktning.  Jag ser upp mot himlen och upptäcker att den är alldeles blå. Det var länge sen jag såg himlen. Jag har mest haft huvudet under vattenytan, när jag försökt komma fram så fort som möjligt i de tunga strömmarna. Jag ligger en stund på stenen och stirrar upp i det blå. Små molntussar seglar förbi, annars så är det bara blått, blått och åter blått. Jag låter solen värma min våta kropp och jag försjunker in i en skön meditation där jag hör vattnet porla och jag känner mig ett med himlen och floden. Utan att märka det har jag glidit ner för stenen och ligger nu och flyter med armarna utsträckta. Min kropp cirkulerar runt i vattnet och glider i flodens färdriktning. De tunga kläderna har glidit av kroppen och jag är naken och fri. Håret flyter med vattnet och mitt ansikte är fritt från allt klibbigt gräs. Istället badar min hy i solens strålar. Jag andas och känner att min bröstkorg är lätt. Jag är fri. Jag kan flyta med. Jag behöver inte veta vart jag är på väg. Jag lever, jag lever! Jag följer min flod och jag låter mig bli vägledd. Jag har äntligen kapitulerat inför livet!