Oj vad länge sen det var jag skrev här! I början av sommaren blev jag gravid. Och har inte mått så bra. Hela graviditeten har gått ut på att släppa taget om sånt jag tyckte jag borde göra. Jag har fått öva på att sluta prestera och ge upp och ge mig hän till livet självt. Det har alltid varit en utmaning för mig, att tillåta mig att bara vara utan att prestera något, för vem är jag då?
Vem är jag om jag inte är någon för någon annan? Om jag inte gör någon skillnad i världen? Om jag inte bidrar till andra? Vem är jag om jag inte drar mitt strå till stacken, jobbar och bidrar till familj och samhälle, om jag inte ens orkar göra mig vacker för mig själv och min omgivning, om jag inte orkar städa? Vem är jag som jag är, bara rakt upp och ner? Har jag tillåtelse att få finnas utan att göra något?
Nu är det ju så att är man gravid, så är man kanske utifrån sett väldigt passiv, men inuti bär man ju på hela universum. En ny människa håller på att utvecklas och skapas inuti en och använder sig av ens egen kropp och energi för att bli denna människa. Det är en av de största uppoffringar en kvinna kan göra, låta sig bli en puppa som en fjäril skall växa i. Man har ingen aning om hur man själv kommer att påverkas, man bara följer med på resan. Så, jag har ju egentligen varit allt annat än passiv under dessa snart 9 månader som gått, men i mina känslor och tankar har jag verkligen fått öva på att sluta prestera och bara vara. Jag är så lycklig och tacksam för att jag fått den möjligheten. Att barnet inuti mig liksom tvingade mig till att sätta mig ner och ge upp. Bara vara. Tillåta mig att vila, be om hjälp och bli bidragen till.
Nu kan barnet komma vilken dag som helst och det skall bli så spännande att få möta det lilla knyttet och lära känna den. :)
Jag har haft tid att tänka mycket och här kommer några tankar om Självtillit som jag vill dela med mig av.
Mina tankar om självtillit
Detta är något vi bygger upp ifrån vårt första andetag. Här är vi totalt beroende av de vi har runt omkring oss och vi är starkt knutna till vår egen mor som ger oss närhet, stöd, mat, kärlek, dvs näring. Finns inte mamma närvarande, får vi ett surrogatstöd. Viktigt är närhet! Jag har hört att ett spädbarn som får mat, men ingen närhet dör av undernäring.
Enda från början behöver vi uttrycka våra behov för att få vad vi behöver. Mat, sömn, närhet och bli bytta på. Vi skriker för att kommunicera. Får vi våra behov tillgodosedda blir vi nöjda och trygga. Vi vet att vi får det vi ber om och vår tillit stärks. Får vi däremot inte våra behov tillgodosedda blir vi mer osäkra som individer och behöver öva mer på att känna tillit som vuxna.
Hur bra tillit vi har till oss själva beror på hur vår omgivning reagerar på de behov vi uttrycker som barn. Får vi möjlighet att lyssna till och lita till vår inre röst som säger till när vi behöver något? Får vi äta när vi vill och hur mycket vi vill? Eller trugas det med oss och tvingas vi kanske att äta mer än vi behöver redan av mammas mjölk, för att göra mamma nöjd? Mamma kanske är orolig för att vi inte får i oss tillräckligt och för att ge henne ro, äter vi mer än vi vill och har behov för.
Får jag röra mig som jag vill? Eller måste jag gå hela tiden bara för att jag just har lärt mig att gå? Får jag rörelsefrihet? Får jag lov att öva min balans genom att gå upp och ner på pallar, gå i trappor eller blir jag hela tiden överbeskyddad så att jag inte själv finner min balans så att jag själv vet vad jag klarar och inte klarar av?
Får jag leka med vatten, trots att det blir blött på både kläder och golv, men så att jag lär mig om vatten?
Får jag respekt när jag skriker och säger ifrån? Alltid kanske jag inte får bestämma, men de vuxna kan ändå bekräfta att de ser mig och hör min vilja och i kärlek förklara att vi ändå måste tvätta munnen m.m.
Får jag kärlek bara för att jag finns till? Känner jag att jag duger precis som jag är? Eller måste jag prestera för att få kärlek, för att känna mig älskad? Är jag ok precis som jag är? Jag tror att om jag får möjlighet att känna att jag är bra precis som jag är som barn, då har jag möjlighet att känna mig ok resten av livet. Jag har en grundtrygghet och vet att jag duger som jag är. Jag har tillit till mig själv-självtillit.
Det är inte lätt som förälder att alltid tillgodose våra barns behov och ens våra egna. Vi kan bara göra vårt bästa. Och det är det som är så härligt i livet. Vi är inte här för att vara felfria och perfekta. Vi är här för att utforska och växa i kärlek till oss själva och vår omgivning. Vi lär av våra erfarenheter och det finns alltid utrymme till att växa, för oss alla.
Gabriella
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar